Sagostund!

En man blir en dag, helt utan orsak, anklagad för våldtäkt av ett flertal barn. Över hela staden och hela landet ligger böcker som berättar om mannens liv och hans sjukdom: Varje detalj om hur han varit utsatt som barn och på vilket sätt det förstört honom, med sån inlevelse och sån exakt kännedom om hans verkliga uppväxt och sån omfattande och kunnig psykologisk analys att han nästan tror på det själv.

Och i boken finns ett exakt schema över hans rörelser varje dag de sista tjugo åren, med protokoll och vittnen för de tider och platser som kan bevisas och stora hål där inga bevis finns.

Och alla kan läsa vittnesmål från de barn mannen våldtagit under dessa tidpunkter, och lika starka bevis för att ingen vet var de barnen varit vid de tillfällena. Där finns allt som inte borde kunna finnas eftersom han är helt oskyldig, från barnens korrekta beskrivningar och teckningar av hans könsorgan och hur han tilltalat dem med uttryck alla kan känna igen som hans egna och hjärtskärande berättelser om hur han gjorde dem illa till läkarutlåtanden om de trauman han tillfogat dem, inklusive komplikationer efter en abort genomförd på en tioåring gravid med mannens barn.

Och boken slutar med ett retoriskt skickligt, praktiskt taget oövervinnerligt argument för det moraliskt riktiga i att vem som än möter mannen borde slå ihjäl honom och ta sitt straff för det med stolthet. Det finns inget tvivel, för dem som läser boken, att mannens mördare kommer att hyllas som hjälte i många generationer efteråt.

Ingen kan hitta bokens författare, och ingen av de medverkande eller deras föräldrar vill säga någonting om saken. Ingen kan bevisa att ingenting i boken är sant även om de skulle vilja, och ingen står någonsin till svars för lögnerna trots att saken lever vidare som en hemsk saga med ett lyckligt slut långt efter att mannen dött.

Det här är en parabel om yttrandefrihet helt utan villkor.